Tack för igår Uppsala! Vi hade skoj och fastnade på en reaggeklubb, Orange hette den, där vi fastnade, inte på grund av vilja, utan för att det var så jävla kladdigt på golvet så vi kom helt enkelt inte därifrån. En rastafari ville ta en svängom när vi skulle gå och jag sa nej varpå han tyckte att jag " could be nice, just for the sake of it, HA...nädu!

Att vakna brevid Link a la drink på förmiddagen kan vara mycket omvälvande ( dock underbart), Carl var snäll och ställde fram thé och jag skulle ge en kopp till min lilla darling.... jahadu, då får man höra ett gällt skrik: DET HAR JU INTE DRATT´ ÄÄÄÄÄÄÄN!!!!!  okej okej, sorry... Jag drack mitt thé i godan ro medan trollet satt i hörnet och åt sin jäkla tunnbrödsrulle i väntan på bättre tider, OCH DRAGET THÉ!!! Meeeen som tur är har vi kännt varann ett tag nu och jag kan ta det, jag gömmer mig bara här en liten stund till, jag har diskat o nu står hon där och torkar..

I love you fröken Isaksson!!!!
Nu blir det stan & fika innan vi drar hemmåt!

OBS! OBS! OBS!
Vi tar en gästbloggare till nu när vi ändå är i farten!!


Carl, 24 år, Uppsala

Sitter ni ner? Bra. Jag är inte 24! Men "det låter roligare" säger Frida. Kul Frida.... Det var det för övrigt igår. Mest för att det kom massa folk till vår fest och gödde mitt ego lite till. Vi lever i symbios, mitt ego och jag. Jag ser till att egot blir uppmärksammat och egot ger mig självförtroende. Nu måste det städas här hemma. Varken mitt ego eller jag vill göra det, men Frida o Linnea verkar sugna, "Det är alltid mycket roligare att städa hos någon annan". "Tack" säger jag. Frida påstår att "Det är ju det minsta vi kan göra". Ja, det är det verkligen, så mycket av mitt vin som de drack igår. Kanske vill de ingå i symbiosen. Om vi bara hittar någon som vill plocka upp snuset ur vasken så är vi kompletta. Vi lyssnar på Joshua Radin. Att det är smörigt hörs redan på namnet, men det är bra skit. I övrigt har vi bara hört på en låt de senaste 18 timmarna. Chris Brown - Forever har gått på repeat.

Lustigast igår var när Anton berättade om den livs levande tupp de hade packat in och gett bort på en fest. När pappan i familjen nästa dag hittar tuppen instängd i ett rum försöker han mota ut den, men det slutar med att han själv blir utjagad. Jag inser att det inte låter så roligt som det var då. Som vanligt skulle man varit där. Ni är välkomna att dela glädjen nästa gång det blir inflyttningsfest. Med lite tur berättar Anton samma historia igen. Det brukar han göra. Om han hinner berätta klart om sin släkt först. Som min kombo Gustaf sa "Jag vet nog mer om Antons släkt än min egen, och då har jag bara träffat honom två gånger.

För övrigt känner sig Linnéa som en polack.

/Carl